Kronhjort

Följande förträffliga text om Kronhjort är kopierad från Jägareförbundets hemsida. jagareforbundet.se/vilt/vilt-vetande/artpresentation/daggdjur/kronhjort/

Kronhjort

Kronhjorten, eller kronviltet som det ofta kallas, hålls av många som det absolut förnämsta högviltet. Dess skönhet, dess grace och dess respektingivande uttryck har, i kombination med dess ofta framgångsrika agerande, gett upphov till fascination, mytbildning och sägner. Arten är under stark frammarsch i Sverige och kan finnas i allt från rik jordbruksmark till magra skogar.

2012-09-08

Kännetecken

Kronviltet är högbent med långsträckt kropp och lång, slank hals. Kroppslängden för ett fullvuxet handjur är 175–200 cm, mankhöjden 120–150 cm. Hjortarna blir inte fullvuxna förrän vid 6-8 års ålder och enstaka storvuxna svenska hjortar kan då uppnå en levandevikt på uppemot 300 kg före brunst, även om medelvikten förmodligen ligger på runt 200-230 kg. En vuxen hind väger 100-150 kg.

Sommartid är pälsen rödbrun, men variationer från mörkt brun till gulbrun förekommer. Vinterpälsen är gråbrun, men kan variera från brunsvart till ljusare grå. Hjortarna synes ofta vara mörkare i pälsen än hindarna, men så behöver inte alltid vara fallet. Hindar är ofta ljusare på buken, medan hjortarna här kan vara nästan svarta. Kalvarna är vitfläckiga upp till ca två månaders ålder. Svaga fläckar kan dock även ses hos vissa vuxna djur. Spegeln är ljust gulbeige till gulvit och kan inramas av en mer eller mindre tydlig svart rand, men denna rand kan också saknas helt. Även öronen kan inramas av en markant svart rand hos djur i en del populationer. Inför brunsten sväller hjortens hals och får en kraftig, långhårig mörkbrun man.

Kronviltets rörelser utmärks av en elegans och smidighet som matchas av få andra arter. Det vanligaste förflyttningssättet är gång (skritt), men trav och galopp används också vid behov. Påfallande är hur mjukt kronviltet tycks flyta fram, även när de i sällsynta fall tar till den mycket kraftfulla och snabba galoppen. De har inte alls dovviltets knyckiga gång eller stötiga och stelbenta studsande. Inte heller begagnar de sig av rådjurens höga och långa hopp.

Sinnen

Hörseln är mycket god, liksom luktsinnet. Öronen kan vridas oberoende av varandra i olika riktningar och kronviltet kan snabbt avgöra riktningen till ljudkällan. Lukten används vid födosök och för att upptäcka predatorer och andra djur, men luktsinnet har även en funktion vid kommunikation kronvilt emellan. Genom körtlar vid ögonen, bakbenen, klövarna och baken utsöndras doftämnen som ger information om djurets kön, status och kondition, men även urin och avföring kan ge information. Av dessa doftsignaler är det väl endast den kraftiga och lätt igenkännliga doften av en brunsthjort som vi människor kan uppfatta. Kronvilt har en välutvecklad syn och ser bra i mörker. Synen är betydligt bättre än hos till exempel älgen, och kronvilt är oerhört duktiga på att upptäcka även små rörelser och siluetter.

Läten

Hjortarnas bröl under brunsten är ett de mest kraftfulla läten som finns i svensk natur. Brölet kan närmast liknas vid ett lejons rytande eller ett grovt, skrovligt råmande. Brölen kan variera i längd från tämligen utdragna till korta, stötvisa hostningar. Under gynnsamma förhållande kan vi människor höra bröl upp till 5-6 km avstånd.

Såväl hjortar som hindar har också ett tämligen kort, nasalt kontaktläte. Kalvar har ett ljusare och gällare läte i kontakten med modern. Vid fara kan både hindar och hjortar utstöta en kort, mycket grov hostning.

Ekologi

Mognad hjortar

Hjortarna når sin fulla kroppsvikt först vid en ålder av sex till åtta år, och det är egentligen först då de kan betraktas som fullvuxna. Dessförinnan är de unghjortar. Som starkast brukar hjortarna vara i åldern 10-14 år. Därefter tappar de snabbt i kraft och det är nog få hjortar som lyckas bli äldre än ca 15-16 år även om de lyckas undgå att bli skjutna.

Man har viss hjälp av hornen då man i fält ska försöka bedöma ålder på hjortar, men en god vägledning ges även av kroppens utseende. Den unga hjorten är högbent, har en spenslig och slank kropp, smal hals, litet huvud i förhållande till kroppen, spetsig nos samt håller huvudet högt. Med stigande ålder blir kroppen mer massiv, halsen grövre, huvudet hålls lägre och ser större ut med trubbigare nos. Under hakan utvecklas ett s.k. hakskinn. Med lite träning är det fullt möjligt att i fält särskilja unghjortar, medelålders hjortar och gamla hjortar.

Hornutveckling

Som ettåring utvecklar hjorten sin första hornuppsättning, vanligtvis i form av enkla, ogrenade spetshorn – därav namnet spets eller spetshjort. Det kan dock förekomma – även om det är ovanligt – att också ettåriga hjortar bildar små taggar, då oftast i form av krontaggar (se nedan). Den tvååriga hjorten får i Sverige oftast 4-8 taggar, men kan få 9-12 taggar. Det kan även sällsynt förekomma att tvååriga hjortar får ogrenade spetshorn.

Med ökande ålder blir hornen större för vart år med grövre och längre stänger. Generellt sett ökar även antal taggar med stigande ålder, men en hjort behöver inte få fler taggar för varje år. En fullvuxen hjort kan också förlora en eller ett par taggar från ett år till ett annat, utan att han för den skull är på tillbakagång. De flesta hjortar får mellan 10 till 18 taggar som mest, men enstaka hjortar kan få fler taggar. Som störst är hornen vanligtvis när hjorten är ca 10-14 år. En riktigt stor svensk hjort kan då ha en stånglängd på 100-120 cm. När hjorten sedan tappar i kraft och börjar sätta svagare horn heter det att hjorten går i retur.

Taggarna på en hornstång har i jaktlig tradition särskilda benämningar. De taggar som sitter på stången (oftast 3, ibland 2 eller 4) kallas nerifrån och upp för ögontagg, istagg och mellantagg. De taggar som avslutar hornstången kallas krontaggar. Om det finns en fjärde tagg på stången mellan mellantaggen och krontaggarna så kallas den vargtagg.

En hjort som har fyra taggar (två på var stång) kallas gaffel. I övrigt benämns hjortarna efter taggantal som jämna eller udda. Har hjorten till exempel fem taggar på var stång är han jämn tiotaggare. Har hjorten fem taggar på stången med högst taggantal och noll till fyra taggar på den andra sidan är han udda tiotaggare.

Från ca 3-5 års ålder börjar hjorten få ett individuellt utseende i hornen. Det är sällan två hjortar ser exakt likadana ut och oftast är det fullt möjligt att med hjälp av hornen se skillnad på olika individer. De individuella hornkaraktärerna behålls år från år även om hornstängerna blir längre, grövre och får fler taggar. Det är därför möjligt att följa samma hjort under flera år, vilket är till stor hjälp vid åldersbedömning och i förvaltningen av kronvilt.

Hornen fälls i februari till april. Enstaka hjortar kan fälla redan i januari. Generellt sett fäller de äldre och större hjortarna tidigare än de yngre. Bildningen av de nya hornen sätter igång nästan direkt. Från mitten av juni börjar hornen se färdiga ut på de vuxna hjortarna och från mitten av juli fejar hjortarna bort basthuden. Även här är det i regel de äldre och större hjortarna som är tidigast. De yngsta, d.v.s. spetshjortarna, fejar oftast inte förrän under brunsten i september.

Spår och spillning

Kronviltets spårstämplar har en mer rektangulärt fyrkantig form och är mer trubbiga i klövspetsarna jämfört med dovviltets eller älgens mer framåt avsmalnande och spetsiga form. Den främre spårstämpeln hos ett vuxet handjur är 8-9 cm lång (exklusive lättklöv) och 6-7 cm bred. Hindens spårstämpel är 6-7 cm lång och ca 5 cm bred. Lättklövarna lämnar oftast inte spår, annat än vid trav och galopp, då klövarna också spärras ut mer jämfört den mer sammanhållna klövstämpeln vid gång.

Spillningen är i form av 20-25 mm långa och 13-18 mm tjocka bön- eller patronliknade pärlor som kan ligga i fint samlade högar eller i strängar om djuret varit i rörelse. Det finns en risk att spillning från kronvilt kan misstas för spillning från dovvilt eller t.o.m. älgkalv i vissa fall. Konsistensen kan också variera och framförallt sommartid kan spillningen sitta ihop i sammanpressade korvar eller vara i form av en grötaktig blaffa. Korvformen kan vara ganska lik spillning från vildsvin, men då är i regel vildsvinsspillningen lätt särskiljbar genom sin skarpa lukt.

I fuktigare biotoper hittas också de lerpölar (”sölor”) som kronviltet trampar upp och vältrar sig i – ”sölar”. Dessa sölor, som inte ska förväxlas med hjortarnas brunstgropar (se nedan), används främst sommar och höst, och kan variera i storlek från ett par till något hundratal kvadratmeter.

Habitat, biotoper

Kronviltet tros ha utvecklats i ett lövskogsdominerat blandlandskap av skog och öppna marker. Det är en art anpassad till stark konkurrens i stabila miljöer i sena successioner. Med en nordlig cirkumpolär utbredning finns arten också i en mängd olika typer av landskap och habitat. I Europa hittas arten alltifrån på Skottlands öppna högländer och på Alpernas sluttningar till i Nordeuropas modernt brukade homogena barrskogslandskap, i det kraftigt jordbruksdominerade landskapet, i Medelhavsländernas torra miljöer och i Bialowizeas lövurskog. Introducerad klarar sig kronviltet utmärkt i både Sydamerika och Nya Zeeland, liksom i Nordafrika (här verkar det dock oklart om kronviltet är introducerat eller ursprungligt). Även om arten utvecklats i ett stabilt, tempererat skogslandskap, synes den således besitta en stor förmåga att anpassa sig och trivas i en mängd olika typer av klimat, landskap och habitat.

I Sverige trivs kronviltet såväl i det sydskånska jordbruksdominerade landskapet som i det mellansvenska homogena barrskogslandskapet. Ofta följs ett dygnsmönster där djuren dagtid söker skydd i skogsterräng och nattetid söker sig ut på fält och hyggen för att söka föda. Egentligen är kronviltet inte utpräglat nattaktiva djur som endast nyttjar öppen terräng i skydd av mörkret, utan detta är en anpassning som utvecklats under tryck från människans jakt.

Ofta söker kronviltet daglega i täta bestånd av gran och tall. Här ges inte bara skydd mot störning, utan även mot vind, regn och låga temperaturer. I tät barrskog är det i regel också lägre snödjup. Flerskiktad lövskog är också en populär biotop. Där det är större, sammanhängande skogsområden kan mycket väl glesare barr- såväl som lövskog användas. De söker sig gärna till höjder för att på så sätt få bättre överblick över omgivningen och eventuella faror som kan tänkas närma sig. I Kolmården är det t.ex. vanligt att kronviltet tar daglega uppe på höjder i tämligen gles hälltallskog. Kronviltet söker sig gärna också till vatten. Lövkärr, sumpskogar, snårskog av vide och vassbälten, gärna i kombination med angränsande barrbestånd, är mycket populära. Energiskogsplanteringar med salix har också visat sig dra till sig kronviltet och fungera väl som daglega. I ett mer öppet och jordbruksdominerat landskap kan dock kronviltet mycket väl ta daglega ute på stora fält, i synnerhet när t.ex. säd och raps vuxit sig hög.

Föda

På en skala från rena gräsbetare till rena skott-, knopp- och kvistbetare, intar kronviltet en mellanställning som blandbetare med en dragning åt gräsbetare. En stor del av födan hämtas därmed i mark- och fältskikt, samtidigt som även buskar och träd betas. Under vintrar med större snödjup ökar utnyttjandet av buskskiktet. Kronviltet kan emellertid, till skillnad från älgen, sparka sig igenom snön vid måttliga snödjup. När snödjupet överstiger 50 cm, eller när det är hård skare, blir det dock besvärliga förhållanden för kronviltet och de får problem med att ta sig igenom snön.

Viktig föda i fältskiktet är ris av blåbär, lingon och ljung. Vidare betas olika gräs som till exempel kruståtel, tuvtåtel, hundäxing, gröe och fårsvingel. Vårfryle, veketåg och starr är andra arter som gärna betas. I markskiktet har renlavar visat sig vara mycket begärliga. I buskskiktet betas knoppar och kvistar från bland annat ask, asp, brakved, ek, en, rönn, sälg och viden. De äter också bark från ett flertal arter, av vilka till exempel kan nämnas ask, asp, ek, gran, lärk, rönn, sälg, viden och tall (glansbark). Kronvilt söker sig gärna ut på fält med odlad gröda. Populärt är vallar (i synnerhet med klöver), vete, havre, råg, raps, ärtor, majs, potatis, morötter och sockerbetor.

I sitt födosök kan kronviltet ge upphov till skador både för skogs- och jordbruk. Genom att äta bark på träd kan kronviltet orsaka stora skador i skogsplanteringar. De allvarligaste och mest omfattande skadorna drabbar granbestånd i åldern 15-40 år. På granen uppstår två typer av barkskalning. På vintern när barken sitter hårt an lyckas djuren bara gnaga bort små bitar i taget och man får ett ”gnag”. I savningstid kan dock stora sjok dras loss och man får en så kallad ”flängning”. I Sverige är barkskalning ett stort problem i framförallt Skåne, men uppstår även på andra håll, då ofta i ett bördigt blandlandskap av jordbruksmark och skog. I andra områden kan barkskalning vara sällsynt trots täta kronviltstammar. Detta är fallet i t.ex. Kolmården där landets kanske tätaste kronviltstam finns, men där barkskalning förekommer i mycket liten omfattning.

Det finns flera hypoteser om varför kronviltet äter bark. Det kan vara fråga om ett behov av att öka fiberintaget (kanske till följd av att ha ätit lättsmälta grödor), ett sätt att få i sig mineraler eller ämnen som ger bättre motståndskraft mot parasiter, eller att kronviltet äter bark när andra mer begärliga födoresurser är knappa eller svåra att komma åt. En svensk studie kunde inte påvisa något samband mellan populationstäthet av kronvilt och omfattning av barkskador. Däremot blev skadenivån högre vid minskande tillgång på tillgänglig alternativ föda i skogen, samt vid ökande andel jordbruksmark i landskapet.

Kronviltet kan också åsamka skador för jordbruket. I vissa områden uppges betesskadorna på mjölkmogen vete, och även havre, kunna bli omfattande. Det verkar som att risken för detta är större i skogsdominerade landskap med en liten åkerareal. I säd och raps kan även skador uppstå till följd av att djuren legat och trampat ned partier. Stora förluster kan förekomma på åkrar med potatis och morötter. För potatisen handlar det inte bara om att djuren äter, utan också om att de sparkar upp potatis som då utsätts för solljus och förstörs. Ett problem som det ibland talas om är att kronvilt förstört ensilage genom att ha haft sönder plasten på ensilagebalar. I kronviltreservatet i Skåne testades elstängsel för att förhindra skador på gröda. En lärdom då var att en viss del av grödan bör lämnas till viltet utanför stängslet för att minska driften att ta sig igenom stängslet.

Reproduktion

Kronhindar får bara en kalv. Det är mindre än en procent av hindarna som föder dubbelkalv. I Sverige föder ungefär hälften av hindarna sin första kalv när de är två år och hälften vid tre års ålder. Upp till en ålder av ca 12 år får hinden i princip alltid en kalv varje år. För äldre hindar sjunker fruktsamheten och de orkar kanske inte föda fram en kalv varje år. Kronhindar i det vilda kan mycket väl bli uppåt 18-20 år. Det finns till och med exempel på kronhindar både från Kolmården och från Skåne som blivit 23-25 år gamla, och som också haft kalv i så hög ålder.

Efter ca 233 dygns dräktighet föds kalvarna normalt från andra halvan av april och under maj. Vid födseln väger kalven 6-10 kg. Pälsen är prickigt kamouflagefärgad, men redan under sommaren har de flesta kalvar förlorat prickarna. De första dygnen ligger kalven till största delen gömd och besöks bara av hinden för att få di, tvättas och flyttas till ny lega. Vid någon veckas ålder följer dock kalven hinden det mesta av tiden.

Brunst

I Sverige drar brunsten igång under andra halvan av augusti, når sin topp ungefär i mitten av september, och klingar av i månadsskiftet september-oktober. Det vanligaste brunstsystemet här är att de starkaste hjortarna samlar harem av hindar som de försöker hålla ihop och försvara mot andra hjortar. Dessa haremshållare brukar kallas för ”platshjortar”. De hjortar som inte är starka nog att bli haremshållare har mycket små chanser att få para sig. Det förekommer även att hjortar står ensamma och genom bröl försöker locka hindar till sig. En form av arenaspel kan ibland uppstå på större öppna ytor (ofta fält med begärlig föda) då starka hjortar kan dela in fältet i ”tårtbitar” där de står och brölar, och försöker locka till sig hindar.

Hjortarna markerar också sin närvaro genom att sparka upp brunstgropar där de urinerar för att sedan rulla sig och köra med horn och huvud i gropen. Brunstgroparna kan sedan nyttjas av alla kategorier djur.

Unghjortar och vuxna hjortar som inte lyckas tillskansa sig något harem rör sig i utkanterna och försöker snika åt sig kontakt med hindar. Det har även visat sig att hjortar kan besöka helt olika brunstplatser under en och samma brunstsäsong och då mycket väl kan förflytta sig i alla fall uppåt ett par mil emellan brunstlokaler. Syftet med dessa brunstförflyttningar är att öka chansen till framgång under brunsten. Samtidigt fungerar detta som en mekanism som ökar genflödet i populationen och minskar risken för inavel. Lyckas en hjort bli platshjort på en brunstlokal blir han förmodligen kvar där tills han blir besegrad eller dör. Det finns dock exempel på att platshjortar kan överge sin brunstplats när antalet hindar minskat drastiskt.

I konkurrensen om hindarna kan det bli slagsmål mellan hjortar. Dessa strider, då hjortarna stångas med hornen, kan sluta med att den ene eller båda hjortarna blir skadade eller till och med dödade. Mer sällsynt händer det att hjortarna fastnar i varandras horn och går en långsam död till mötes. Den vanliga utgången är dock att den svagare hjorten bryter striden och flyr undan oskadd. Eftersom det är förenat med hög risk att slåss försöker hjortarna undvika slagsmål så långt som möjligt. Dels bedömer de varandras styrka genom brölen, men de mäter också varandra visuellt genom att inför en eventuell strid utföra en s.k. parallellgång, då hjortarna går sida vid sida på några meters avstånd. Ofta slutar detta med att en av hjortarna viker undan, men det kan även sluta med att de plötsligt brakar samman med hornen. Ett slagsmål kan vara över på några sekunder, men är hjortarna mer jämbördiga kan de mycket väl pågå upp till 20-30 minuter. Det är väldiga krafter som släpps lösa under dessa strider och det är vanligt att se hjortar som fått taggar avslagna, och ibland till och med en hornstång avbruten, efter att ha varit i slagsmål.

Syftet med brölet är dels att verka stor och stark inför rivaler, dels att försöka attrahera hindar. Genom att lyssna på brölande hjortar kan hindarna bedöma hjortarnas styrka och således få en vink om vilken hjort som de bör besöka när de blir brunstiga. Det är också så att brölet triggar igångsättningen av brunsten hos hindarna. Finns flera brölande fullvuxna hjortar, som dessutom hetsar varandra, blir det mer bröl under brunsten, vilket ökar sannolikheten för tidiga befruktningar och därmed tidigare födslar. Finns det få fullvuxna hjortar blir det glesare mellan brölen och risken är då att brunsten kommer igång senare, med sent födda kalvar som resultat.

Hindarna söker sig gärna till dominanta hjortars harem. Genom att vara i en stark hjorts harem slipper hindarna stressande uppvaktning från unghjortar. Platshjorten ser till att inga andra hjortar får komma nära hindarna. Det finns observationer som tyder på att kronhindar undviker att para sig med unghjortar. Om det inte finns någon acceptabel fullvuxen hjort i närheten när en hind blir brunstig kan hon hålla sig undan från parning och brunsta om ca tre veckor senare – något som hon faktiskt kan göra även en andra period. Till slut nöjer sig dock hinden med vad som bjuds, även om det inte dykt upp en fullvuxen hjort. Följden blir dock en sent född kalv som därmed kan hamna efter i utvecklingen och komma sämre förberedd till sin första vinter.

Under brunsten upphör platshjortarna i princip att äta. De är fullt upptagna med att söka efter brunstiga hindar, hålla ihop haremshindarna och vakta på rivaler. Det har även föreslagits att om de ges möjlighet till paus är det viktigare för dem att vila än äta. Det kan också vara så att de nedgångna och utpumpade är mer mottagliga för parasiter i födan och därför undviker att äta. Följden blir i vilket fall att de rasar i vikt. Under en brunst kan en platshjort förlora uppemot en fjärdedel av sin vikt. Innan brunsten kan en stor, fullvuxen hjort ha en i princip rektangulär kroppsform, men i slutet av brunsten kan kroppsformen vara nästan triangulär med uppdragen buk och magra länder. Efter brunsten är det viktigt att hjorten tar igen så mycket som möjligt av denna viktförlust för att kunna klara vintern på ett bra sätt och ha en god utgångspunkt inför nästa års säsong. I brunstens slutskede och därefter kan man därför se hur de större hjortarna, ofta ensamma och i skymundan, går och betar oerhört koncentrerat.