Rådjur

Följande förträffliga informativa text om Rådjur är kopierad från Jägareförbundets hemsida

Rådjur

Rådjuret är vårt minsta och mest vanliga hjortdjur. Rådjuret bli en svår skadegörare både i barrskogs- och trädgårdsodlingar för att den lever på energirik och lättsmält föda som består av örter och blad.

2012-09-08

Kännetecken

Rådjuret är gracilt byggt och är det minsta av de svenska hjortdjuren. Kroppen är långsmal och halsen är lång. Djuret har stora öron och huvudet avslutas i en spetsig nos. Pälsen är i allmänhet rödbrun under sommarhalvåret och gråbrun under vinterhalvåret. Baktill har djuret ett område med vit päls som brukar kallas akterspegel. Ett normalstort vuxet djur har en mankhöjd på 70-75 cm och en tillika 70-75 cm lång kropp. Ett sådant djur väger 20-30 kg.

Rådjurshannen kallas bock, honan kallas get, och ungarna benämns antingen kid eller killing. Honor som blivit könsmogna, men ännu inte fött kid, kallas smaldjur. Bock och get är ungefär lika stora, bocken är bara ett par kilo tyngre än geten. De kan därför vara mycket svåra att skilja åt i naturen.

Bocken bär horn under en stor del av året och kan då lätt skiljas från geten. Vill man avgöra könet på djur utan horn, kan man titta på den bakre delen av djuret. Bocken avslöjas tack vare en hårtofs vid könsorganet under buken. Hos geten sticker istället en ungefär fem cm lång brungul hårpensel fram i underkanten på den vita akterspegeln. Penseln syns även hos getkiden.

Kiden är under de första månaderna betydligt mindre än de vuxna djuren, men växer snabbt. De når redan under första levnadsåret en vikt på 14-20 kg och en mankhöjd på 60-65 cm. Pälsen är vitfläckig från födseln, men ersätts efter en dryg månad av en enfärgad päls av samma färg som de vuxna.

Nyanserna i de vuxna djurens röd-gråbruna päls kan variera starkt mellan olika individer. Kroppsstorleken hos olika individer är också varierad, och rådjurets vikt varierar dessutom under året. Som tyngst är det på senhösten. På våren, när vinterns fettreserver är förbrukade, har vikten sjunkit betydligt.

Hornen

Bockens horn består av en rosenkrans vid basen, en hornstång och slutligen utskott, så kallade taggar, högst upp. Hornstången kan ha olika mycket bulliga hornbildningar, det vill säga vara mer eller mindre rikligt pärlad. Hornen fälls i november varje år och nya börjar utvecklas redan i januari. Processen styrs av en komplicerad hormoncykel som i sin tur styrs av dagarnas längd. När de nya hornen tillväxer, sker det innanför en skyddande och näringstransporterande hud, den så kallade basthuden. Näringsförsörjningen upphör i höjd med rosenstocken när hornen vuxit klart, och basthuden torkar. Den fejas bort genom att hornen gnids mot ett träd eller en buske, vilket sker i mars eller april och äts ofta upp av bocken. Vid fejningen färgas hornen in av blodrester, kåda och jord, och under inverkan av luften mörknar de.

Man skiljer på tre horntyper och bocken brukar få namn efter deras utseende. Bär den ogrenade horn kallas den spetsbock. Har hornen två taggar längst ut kallas den gaffelbock. Den mest utvecklade horntypen finns hos sextaggaren som har tre taggar på varje horn.

Hos bockkillingarna utvecklas hornen som två små knoppar i pannan redan under det första levnadsåret. Året därefter kan de sedan utveckla "riktiga" horn.

Bockens kondition under vintern spelar stor roll för hur stora hornen kan bli. Om det är lite snö på marken och låg täthet i rådjursstammen blir mer föda tillgänglig. Bocken har då större möjlighet att bilda stora horn under den kommande säsongen. Näringstillgångens betydelse bekräftas av observationer på bockar i hägn som utfodrats. Sådana bockar kan få mycket kraftiga horn. I vissa fall kan näringsbrist leda till att hornen missbildas och hormonstörningar kan göra att bocken får groteskt bulliga och svampaktigt oformliga s k perukhorn.

Spillning

Rådjurens spår och spillning är lätta att känna igen. Spåravtrycken av klövarna är de minsta av de svenska hjortdjurens. De är utpräglat spetsiga, fyra till sju cm långa och ca en cm på bredaste stället. Ofta syns också avtryck av de två lättklövarna (som sitter längre upp på foten) bakom de större klövavtrycken. Avståndet mellan avtrycken är ca 40-60 cm vid normal gång. Vid kraftiga språng ökar steglängden till några meter. Då blir också klövarna mer utspärrade.

Spillningen ser ut som små bönor, cylindriskt avlånga med avrundade spetsar och upp till 15 mm långa. De avges ofta i små högar och ett vuxet rådjur avger drygt 20 sådana högar per dygn. I områden där det utöver rådjur förekommer dovvilt ska man beakta att det finns överlapp i utseende mellan dessa arters spillning. Färsk spillning är mörk, nästan svart. Med tiden blir den brun och bleknar alltmer. Under sommaren kan spillningen vara mjuk och klumpa ihop sig till större bollar. Det kan den också göra vid stödutfodring.

Rådjuren saknar framtänder i överkäken, liksom andra hjortdjur. Det gör att bitspåren från rådjur på vegetation ger ett avslitet intryck. I bakre delen av överkäken sitter en rad kindtänder och underkäken har både fram-, hörn- och kindtänder.

Rådjuren har ett lågmält kontaktläte som påminner om en kort vissling. Den används t.ex när geten eller dess kid påkallar uppmärksamhet. Om man inte vet vad det är för ljud kan man anta det rör sig om en fågel. Rådjuret har också ett varningsläte som är som ett kraftigt skall. Det utstöts ofta när rådjuret inte identifierat vad som utlöst t.ex ljudet av en bruten kvist. Däremot när rådjur har full insikt om vad som nalkas dem, genom t.ex vittring, förhåller de sig oftast tysta. Antingen blir de kvar stilla där de befinner sig eller också smyger de i säkerhet.

Sinnen

Rådjurens bäst utvecklade sinnen är smak-, hörsel- och luktsinne. De har ett välutvecklat smaksinne eftersom de är beroende av ett högt näringsinnehåll hos födan och betar utvalda blad, skott och kvistar. Hörseln är mycket god och de vridbara öronen kan fånga in och även bestämma riktningen på svaga ljud.

Luktsinnet kommer till användning i samspelet mellan rådjuren. De har ett flertal körtlar: vid könsorganen, klövarna, ögonen och pannan, vars doftsekret fungerar som signaler till andra individer. Varje körtels exakta funktion och utsöndring är dock fortfarande till stora delar okänd.

I samband med revirhävdande och brunst kan bocken ses gnida (feja) sina horn och sin panna mot stammen på små träd och buskar och utsöndrar då troligtvis dofter som upplyser artfränder om dess närvaro och rang. Dessutom skrapar han ofta upp små gropar i marken med klövarna och utsöndrar dofter från körtlarna i klövspalten.

Synen är inte lika väl utvecklad som andra sinnen. Rådjuret har dåligt färgseende eftersom de inte har särskilt många tappar (det vill säga synceller som ger färgseende) i sin näthinna. Däremot kan det förmodligen urskilja detaljer i omgivningen i svartvitt, även i svagt ljus. Näthinnan är nämligen rikligare försedd med stavar, synceller som ger bättre mörkerseende.

Rådjuren förflyttar sig ofta i gryning och skymning. Födosöken avlöses av perioder av vila, då födan smälts. På våren och sommaren kan djuren vara aktiva 60% av dygnet. Vintertid, då mer tid krävs för att smälta födan, är de aktiva ungefär hälften så mycket.

Rådjuret skiftar päls mellan sommar och vinter, i likhet med andra hjortdjur. Pälsen byts vid huvudet först och på bakdelen sist. Tiden för bytet styrs av dagslängden, via ljusimpulser genom ögonen som påverkar nervcentra i hjärnan. Getter som är havande får förskjuten pälsömsning, behåller vinterpälsen längre på försommaren. Vinterpälsens hårstrån är ihåliga och längre än sommarpälsens och ger en bättre isolering mot kyla, regn och snö. Vinterpälsen anläggs i slutet av september-början av oktober och bärs sedan fram till ungefär skiftet maj-juni påföljande år.

Rådjurets tänder kan användas för åldersbestämning. Som nyfött har kidet i varje underkäkshalva tre framtänder och en hörntand, samt tre så kallade oäkta kindtänder baktill. De är alla mjölktänder som kommer att skiftas. Redan efter några månader börjar de tre äkta kindtänderna framträda längst bak i käken. Efter ett år är samtliga tänder bytta till det vuxna djurets tanduppsättning.

För att kunna avgöra äldre djurs ålder med hjälp av tänderna tillgrips främst två tekniker: tandstege och tandsnittning. Tandstegen byggs upp av sparade underkäkshalvor från djur med känd ålder, monterade efter varandra i en ram. Jämförs käkarnas storlek och graden av tandslitage med okända käkars kan de senare åldersbestämmas. Ungefär 90% av de bedömda käkarnas ålder brukar kunna skattas rätt, med en felmarginal på ca ett år.

Finns ingen tandstege att tillgå, eller om slitaget är svårbedömt, måste tänderna snittas. Det kräver särskilda verktyg och tillgång till en lupp med stark förstoring. I tvärsnittet kan mörka årsringar ses där vintertillväxten av tandcementet skett. Metoden borde vara den säkraste för en korrekt åldersbestämning, men ibland är linjerna otydliga eller felaktiga. Det gör att åldersbedömningen blir ungefär lika säker som metoden med tandstege.

Rådjur och människan

Rådjur är ett mycket vanligt vilt i Syd- och Mellansverige. Det står för många stora naturupplevelser för många människor, på grund av att man så ofta stöter på rådjur och tack vare deras skönhet. Men rådjur orsakar också skador för människor på skog, i trädgårdar och i trafiken.

Rådjuret förorsakar betydande skogsskador i södra Sverige. Det är främst unga plantor som betas, vilket kan försvåra nyplantering av skog. (Mer om betesskador finna att läsa under sidan Rådjurets föda.)

Den stora rådjursstammen leder också till skador på prydnads- och nyttoväxter i villaträdgårdar och odlingar, t o m i storstädernas utkanter. Rådjuren är svåra att avskräcka; olika preparat som stryks på plantorna har testats, men inte visat sig ge någon långtidseffekt. Det effektivaste sättet verkar vara att stängsla in odlingarna.

För människor på vägarna utgör trafikolyckor med rådjur en risk. Antalet trafikolyckor med rådjur inblandade har ökat explosionsartat sedan 1970-talet och ligger 5-6 ggr högre än olycksrapporteringen för älg. Omkring 25 000-30 000 kollisioner med rådjur rapporteras varje år, men antalet är förmodligen högre.

Rådjursjakten har högt rekreationsvärde och avskjutningen ger årligen en stor mängd kött. För jägare och gourméer har rådjur därför ett extra värde. Under 1997 fälldes 210 000 djur i landet, vilket motsvarar närmare tre miljoner kg kött medan det 2008 sköts knappt 120 000 rådjur.