Vildsvin

Vildsvin är troligen nog det mest populära jaktbara viltet för alla oss som gillar drevjakt. Det skjuts långt över 200000 vildsvin om året i Tjeckien. Med vårt intensiva viltvårdsprogram så har vi normalt mycket gott om vildsvin, kronvilt, dovvilt, sikavilt, mufflon samt rådjur på våra marker. Vi satsar på att utfodra under hela året, även under sommarmånaderna vilket gör att djurstammen håller god kvalitet och är platstrogna. Årsgrisar samt kultingar får skjutas under hela året. Från och med den 1 Augusti till och med slutet av December är det tillåtet att skjuta galtar och suggor.

Enligt CIC internationalla klassificeringsystem utgör Brons 110,00-114,99 pp, Silver 115,00-119,99 pp och Guld från 120,00 pp. Trofélängd i cm jämfört med CIC bedömning i poäng.  Brons 17-19 cm, Silver 19-21 cm och Guld 20-25 cm

 

Följande informativa text om Vildsvin är kopierad från Jägareförbundets hemsida. jagareforbundet.se/vilt/vilt-vetande/artpresentation/daggdjur/vildsvin/

Vildsvin

Vildsvinet är efter tvåhundra års frånvaro åter tillbaka i de svenska skogarna. Arten har en lång historia i Sverige som började för mer än 8 000 år sedan. Vildsvinet utrotades och uppgick i tamsvinsstammen, men återinfördes i hägn. Efter rymningar under 1970- och 1980-talet har de på nytt fått fäste i vårt land. Stammen har ökat i olika delar av södra Sverige.

2012-09-09

Vildsvinet är efter tvåhundra års frånvaro åter tillbaka i de svenska skogarna. Arten har en lång historia i Sverige som började för mer än 8 000 år sedan. Vildsvinet utrotades och uppgick i tamsvinsstammen i slutet på 1600-talet. Senare återinfördes vildsvin i hägn. I mitten på 1970-talet etablerade sig grupper av, från hägn, förrymda vildsvin i trakterna av sörmländska Trosa, Björkvik och Kiladalen. Stammen har därefter spridits, och under 2000-talet har vildsvin observerats i samtliga län i södra Sverige.

Vildsvin är skygga och och ses sällan i dagsljus. Spåren de lämnar efter sig är lättare att upptäcka. De bökar i marken i jakt på ätbara växtdelar, skrubbar sig mot träd och sölar sig i lergropar.

I vissa områden kan deras aktivitet leda till skador på träd och grödor. Men bökandet gynnar också spridningen av många växtarter och kan leda till en snabbare näringsomsättning i skogsmarken.

Kännetecken

Vildsvinet ger ett framtungt intryck, med högrest bog och sluttande rygglinje som avslutas i en kort och rak svans. Kroppen är tillplattad från sidorna och ger ett ganska smalt intryck rakt fram- eller bakifrån. Huvudet är trekantigt i profil och öronen upprättstående. Nosen avslutas i ett tryne. Båda könen bär hörntänder som sticker upp ur underkäken.

Ett fullvuxet vildsvin i Sverige blir omkring 1 meter i mankhöjd och drygt 1,5 meter långt. Suggan (honan) väger då vanligtvis över 100 kg, medan galten (hanen) är tyngre och kan väga uppemot 200 kg.

Pälsen är mörkt gråbrun till svart om vintern och har då en krullig, isolerande underull. Hårstråna är mörka vid basen och ljusare mot spetsarna som ofta är kluvna. (Det gör att man kan skilja losslitna hårstrån från andra viltslag, till exempel grävlingars, som är ljusa med mörk spets och inte kluvna).

Sommarpälsen är tunnare och mer korthårig. Djuret ger under den perioden ett ljusare intryck. Kultingarnas päls är längsrandig i gula och mörkare fält upp till några månaders ålder, då de börjar bli alltmer enfärgade.

Det är svårt att se skillnad på könen, särskilt under de första levnadsåren, sedan blir könsprägeln alltmer påtaglig. Den fullvuxna galten har en tydligare midja som vidgas i ett kraftigt bogparti. Därtill är galtens testiklar framträdande. Generellt har suggorna rundare kroppsform och uppträder oftast i grupp.

Galtens hörntänder i underkäken är kraftiga och formade som betar. Dessa tänder är mindre utvecklade hos suggor och kultingar. Galten har också har en puckel på nosryggen, som är mindre utvecklad hos suggan och saknas hos kultingarna (ungarna).

Betarna har öppna rötter, dvs de tillväxer under djurets hela livstid och slipas vassa mot överkäkens kortare, böjda hörntänder.Galtarnas betar och vildsvinens tanduppsättningar är inte färdigutvecklade förrän vid drygt två års ålder.

Vildsvinets aktivitet på marken och i skogen efterlämnar tydliga spår. Marken blir kraftigt bearbetad med uppslitna tuvor, uppriven växtlighet, fåror och gropar. Trädstammar förlorar ofta sin nedre bark helt och hållet av vildsvin som gnidit sig mot dem. I vattenrika marker kan man ofta se stora, grunda gropar där djuren "sölat", dvs gyttjebadat. Groparna är vanligast under varma sommarperioder.

Spillningen ser ut som tillplattade och staplade kulor, som en trave. Utseendet varierar med födan - har djuret levt på säd kan kan spillningen bli en samlad korv fylld med strådelar.

Vildsvinet är ett klövdjur: varje klöv lämnar två större avtryck med tvärt avrundad framkant och två mindre avtryck av spretande lättklövar som sticker ut bakom och vid sidan. Åtminstone på mjuk mark skiljer dessa avtryck sig från hjortdjurens, vars lättklövsavtryck hamnar rakt bakom klövarnas. I spårlöpan ses ibland dubbla klövavtryck, när fram- och bakben satts på samma plats.

Vanligtvis är vildsvinet ett sävligt djur som förflyttar sig långsamt. I undersökningar av djur med radiosändare, förflyttade de sig som snabbast drygt 10 km/h. Men vildsvinet kan göra korta, mycket snabba ruscher om det önskar försvara sig eller blir skrämt. Det kan då röra sig om några meter korta utfall för att skrämma, undersöka eller skada vad den har framför sig. Vildsvinets spollinjeformade kropp är anpassad för att även i mycket tät vegetation kunna utföra dessa snabba förflyttningar.

Vildsvinet tillhör ordningen partåiga hovdjur, familjen Suidae. Arten indelas i ett trettiotal underarter (raser).

Vildsvinet har ett mycket gott luktsinne och god hörsel, medan synen är svagare utvecklad. Vissa observationer antyder att djuret med luktsinnets hjälp kan avslöja doften av t ex en jägare på mer än 500 meters avstånd. Det goda luktsinnet illustreras också av de speciellt dresserade så kallade tryffelsvinen (en slags tamgrisar), som används för att lokalisera underjordiska tryffelsvampar på kontinenten.

Vildsvinet uppvisar också ett beteende som kallas "flehmen", dvs ett grimaserande luktbeteende där överläppen dras tillbaka, munnen öppnas och djuret andas in kraftigt. Detta stimulerar det luktkänsliga så kallade Jakobssons organ (vomeronasalorganet) i munhålans bakdel. Beteendet ses ofta vid kontakter mellan könen, vilket antyder att dofter är viktiga i det sociala samspelet. Detta styrks ytterligare av galtarnas markeringar med både saliv och urin kring aktivitetsområdena. Såväl unga som gamla djur brukar ses sniffa på varandra när de möts.

Vildsvinet ömsar päls två gånger per år. Både underull och vinterhår skiftas med början under våren till den tunnare sommarpälsen. Under senhösten anläggs åter den täta vinterpälsen.

Ekologi

Vildsvin är allätare, men det mesta av födan (omkring 90%) utgörs av vegetabilier. Underjordiska växtdelar, som rötter, står för det mesta av födointaget under vintern. Främst är det rötter av vanliga växter som sippor, kabbeleka och rams. Under sommaren äts gärna gröna blad av till exempel starr och tistlar, men också fallfrukt, bok- och ekollon samt hasselnötter.

Från juli och framåt hösten äter vildsvinen mycket frön och frukter, och ger sig då på odlade grödor. Födan domineras av frön av stråsäd som höstvete och havre, oljeväxter som raps, samt vall och potatis. Svinen skadar sällan mer än några procent av den odlade arealen, men där de slår till kan skadorna vara förödande. Mycket av skadan orsakas inte av ätandet i sig utav bökandet i marken och nedtrampningen av säd.

I de områden där utfodring sker blir det fodret viktigt föda. Den har t o m visat sig utgöra majoriteten av innehållet i magsäcken hos undersökta svin i Sverige. Därför kan utfodring i viss mån användas för att skydda grödor, vilket utnyttjas i Frankrike och Spanien. Där grävs majskorn ner eller sprids ut för att avleda vildsvinen från känsliga grödor, t ex vinrankor.

Den animaliska föda som vildsvinen äter utgörs av daggmaskar, insektslarver och andra ryggradslösa djur. Ifall födan är riklig kan svinet fungera som ett nyttodjur. Vid stora insektsangrepp i skogar på kontinenten har det visat sig att många svin specialiserar sig på att böka fram de skadegörande insekternas larver och puppor.

Även större djur, som smågnagare, fågelungar eller -ägg konsumeras när tillfälle ges. Det finns alltså en viss risk att vildsvinet i vissa områden kan begränsa förekomsten av småvilt eller markhäckande fåglar. Vildsvinet kan också äta kadaver som påträffas i naturen.

Till skillnad från de andra klövdjuren är vildsvinet inte idisslare, utan har en enkel magsäck som är anpassad för djurets blandade diet. Magsäcken har en avdelad blindsäck, som bl a innehåller lymfproducerande celler. Den lymfa som avges är ett skydd mot skadliga mikroorganismer som djuret kan få i sig vid sitt bökande.

Ett vuxet vildsvin av den storlek som påträffas i Sverige konsumerar ca fyra kg föda om dygnet sommartid. En kulting klarar sig på ungefär hälften, men behöver mer under vintern. Om födotillgången är god äter djuren ibland tills de får svårt att röra sig och ligger sen och smälter födan.

Brunst

Både suggor och galtar blir könsmogna under första levnadsåret, men det är sällsynt att de parar sig så tidigt. Vanligtvis parar sig suggorna för första gången som 1 1/2-åringar, dvs andra hösten. Galtarnas debut sker i allmänhet i tvåårsåldern.

Vid parningsuppvaktningen kan galtarna utkämpa aggressiva dueller om suggorna. Sammandrabbningarna ger ofta upphov till sår, men svåra skador är sällsynta. Galtarna utvecklar nämligen ett skyddande brosklager runt bröstkorgens sidor och bogen inför parningssäsongen. Brosklagret innanför hunden är stelt och segt, och har alltså samma funktion som en brynja.

De äldre galtarna är dominanta över de yngre och brukar tillskansa sig parningarna. Yngre galtar tillåts sällan para sig förrän under sitt andra levnadsår.

Under parningstiden mister djuren lite av sin skygghet. Vildsvin är annars vaksamma och håller sig dolda i skyddande vegetation under dagarna.

Vildsvinssuggor är mottagliga för parning (brunstar) betydligt längre än andra klövdjurshonor- i flera månader. Det gör att parningen i en population kan pågå i upp till nio månader.

Brunsten regleras av dagslängden; kortare dagar under sensommaren stimulerar utsöndringen av könshormoner. Men också andra faktorer som födotillgången och socialt samspel spelar in. Brunsten brukar t ex infalla samtidigt hos alla suggorna inom en grupp. I det fallet tycks signaler från ledarsuggan ligga bakom synkroniseringen.

De flesta parningarna sker i augusti till december. Suggan är dräktig i ungefär 115 dagar. Och svensk forskning har också visat att cirka 85 % av födslarna sker under månaderna februari till maj. Kultingar kan dock födas när som helst under året. Forskningsmaterialet antyder också en liten födelsetopp i augusti-september, vilket sannolikt i så fall kan vara ett resultat av ombrunstning för de suggor som förlorat sina kullar under våren.

Födslar

Vid tiden för födsel gräver den dräktiga suggan en grund grop på en lämplig plats, det kan vara i en tätning eller på en åker. Hon fodrar "boet" med växtdelar som bildar ett skyddande tak för de nyfödda kultingarna.

I de flesta fall föder suggan bara en kull under ett år. Storleken beror bl a på suggans ålder. En ung sugga föder i genomsnitt 3-4 kultingar, medan en som uppnåt tre års ålder föder 5-6 (ibland fler).

Kultingarnas utveckling

En vildsvinssugga kan som mest dia åtta kultingar. Under det första levnadsdygnet väljer varje kulting ut "sin egen" spene som de alltid diar på. De starkaste kultingarna väljer vanligen de spenar som ger mest mjölk. Kultingarna börjar även äta fast föda vid 4-5 veckors ålder, men är inte avvanda från mjölk förrän vid 16-20 veckors ålder.

Vid tiden för födseln drar sig suggan undan för att vara ifred och håller sig utan närvaro av andra suggor under kultingarnas första vecka. Därefter återupptas de sociala kontakterna. Suggan tar kultingarna på kortare utflykter runt boet. Efter ytterligare någon vecka lämnas boet och gruppen ger sig ut på längre vandringar.

Gruppen söker vila i tillfälliga legor på skyddade platser. Suggan skyddar kultingarna, ger di och håller samman gruppen med grymtningar.

Kultingarna tillväxer snabbt och väger ungefär 30 kg redan efter ett halvår. De minskar lite i vikt under vintern, men vid ett års ålder väger en fjoling ca 60-65 kg. När de nått den åldern är det dags för suggan att föda igen och fjolårskultingarna stöts därför bort.

Moderslösa kultingar

Kultingar som blivit moderslösa kan få dia hos en annan sugga. Men förutsättningen är vanligen att denna sugga har mindre och yngre kultingar än de som adopteras. De moderslösa kultingarna konkurrerar nämligen i detta läge ut suggans egentliga ungar. Detta eftersom det bara finns ett visst antal aktiva spenar - en per individ. Adoption av detta slag underlättas om suggorna är nära släkt.

Kultingar som blir moderslösa vid en ålder då de näringsmässigt klarar sig utan mjölk - en ålder om minst 6-7 veckor - kan klara sig genom att följa flocken av andra suggor och deras kultingar. Men de får inga modersband till annan sugga.

Vad som nämns ovan om moderslösa kultingar är grundprincipen, givetvis förekommer undantag.

Mognad

Handjur och hondjur tillväxer lika mycket fram tills cirka 10 månaders ålder då de börjar bli könsmogna. Galtarna tillväxer därefter snabbare än hondjuren. Det beror sannolikt på att handjuren gynnas av kroppstillväxt för att tillskansa sig parningstillfällen. Alltmedan hondjuren är anpassade för att spara resurser till reproduktion.

Ett vildsvin blir som mest ungefär tio år gammalt. Djur som hållits i hägn och skyddats från det fria livets påfrestningar kan bli dubbelt så gamla.

En viktig predator på vildsvin är vargen. Det finns områden där vargen står för över 90 % av dödligheten bland årsgrisar.